-

-

I efterhand, med facit i hand och utan kvardrivande dimsjok av tvekan, var alla tillsynes nästan rörande eniga: det hade varit en vanlig, helt och hållet bekant, höst. Måhända att den var lite senare än vanligt, och att det kanske blev kallt lite väl fort, men i stort så var det inget som helt uppseendeväckande med den. Det enda som hade varit annorlunda, och för all del faktiskt riktigt besynnerligt, var det där med bären. Vissa ville minnas att de redan under sensommaren hade noterat att frukter som till exempel päron och äpplen varit lite gråaktiga i färgen, liksom lite mer mörkt dimmiga än vanligt, framförallt med tanke på de goda förutsättningar som den tidigare sommaren erbjudit. Andra ville till och med gå så långt som att säga att jordgubbarna hade varit lite disiga i färgen, men det påståendet var inte lika uppbackat. Det var dock ingen som tvekade när det kom till de mindre bären: nyponen, rönnbären, olvonen, lingonen, alla typer av fläder, och till och med snöbären, var alla tungt massivt svarta i färgen den hösten. Det tycktes dock bara vara just färgen som skilde dem från tidigare års skördar, de var inte infekterade, inte mindre eller större än förut, och de var lika saftiga och smakrika som innan.
Självklart var detta sensationellt och framförallt väldigt underligt, men då det visade sig att alla de djupt svartglänsande bären som man normalt brukade äta smakade precis som förut, och även betedde sig likadant som innan vid tillredning och dylikt, fortsatte man äta dem som vanligt. Påföljande år fick alla bären åter igen sina ”ursprungliga” färger, och trots att man, genom kvarvarande rester av sylt etc, i några år efteråt ibland påmindes om den underliga skörden det året, så föll fenomenet snart i glömska. I efterhand, med lite perspektiv ganska många år senare, kom man att referera till denna höst, inte så lite ödesmättat, som ”den svarta viskningens höst”.

-

"there are clues everywhere - all around us. but the puzzle maker is clever. the clues, although surrounding us, are somehow mistaken for something else. and the something else - the wrong interpretation of the clues - we call our world. our world is a magical smoke screen. how should we interpret the happy song of the meadowlark, or the robust flavor of a wild strawberry?"

-

-

closer to the lung
shove her over railing

-

http://www.flickr.com/photos/learntoenjoylosing/

-

När en av krabbspindlarna med pincett lyftes upp ur det alkoholfyllda provröret, höll den krampaktigt och stelt en grå larv fastkilad mellan sina fångstarmar. När de andra insekterna och spindeldjuren under sina sista sekunder i livet förvirrat och panikslaget viftat runt med sina extremiteter för att desperat försöka simma upp och undan från den oundvikliga avstanningen, hade den här varelsens reflexer slagit om och kopplat annorlunda. Hela dess existens hade under de korta sekunder då den ryckts loss från sin bekanta gröna miljö och släppts ner i glasbehållaren helt plötsligt känts helt beroende och styrd av en annan drift än den som mer självklart borde ha styrt den. I en sista styrkeprövning klamrade den sig fast vid inte bara den grå larven utan även vid vad den trodde var livet självt. Efter det att larven befriats från greppet isolerades spindeln först för artbestämning under stereolupp tillsammans med de övriga examinationsobjekten, och kom sedan att, med en på sätt och vis ganska imponerande spänst i exoskelettets tryckstyrda sammandragning av benen, att placeras i en större behållare, innehållandes 40-50 spindlar av samma art, för att aldrig någonsin uppmärksammas av någon igen.

-

-

http://www.youtube.com/watch?v=V81eh5hcJsc

-

Varje morgon när jag vaknar är det första jag ser mina krukväxter, badandes i morgonsol. De är ganska många, en del ganska stora för att vara så pass småskaliga, en del bara små skott just uppskjutna ur frön. De kan vid första anblick se ganska vildvuxna ut, bortglömda, men jag känner dem väldigt väl, ser till dem varje dag, flera gånger om dagen till och med. Jag märker så fort nya rotskott dyker upp, blomknoppar växer till, äldre grenpartier torkar ut och förtvinar. Växterna slingrar sig fast i varandra, tävlar om utrymmet men delar det likväl också. De känner av varandras närvaro, fysiskt genom faktiskt kontakt, likaväl som kemiskt kan jag tänka.
Jag har inte många år kvar nu, 60-70 år kanske. Det är inte mycket. Jag skulle kunna sova de här sista åren, sova och drömma. Och det skulle kanske kunna vara värt det, mina drömmar är fantastiska, jag vadar i oändligheten när jag sover, jag svävar lyckligt glidande en decimeter över sommarvarm asfalt. Men jag vet att drömmarna blir större och bredare om jag matar dem, om jag vattnar dem, om jag tillför nya element så att de har nya faktorer att interagera med, tävla om, veckla ut och dela. Det är därför jag aldrig är uttråkad i verkliga vakna livet, överallt finns nya fascinerande platser, saker, ljus, atmosfärer och stämningar, ny näring. Det gör mig rik. Jag lever för att kunna drömma bättre, och jag drömmer för att kunna leva bättre.
Varje morgon när jag bryter igenom sömnens hinna, drar spindelnäten från ansiktet, ser jag det gröna friska virrvarret av blad, skott och blommor, och jag vet att jag har 60-70 korta händelserika år framför mig, redo att samlas in och pusslas ihop, badandes i morgonsol och mjukt varmt damm.

-

-

"it was so clear to me
that it was almost invisible"

-

Vi sitter på ett tåg, det är dag. Vi rör oss i ganska hög hastighet, genom ett relativt ljust landskap, antingen glesare bebyggelse eller orörd grönare natur. Solljus och skuggor fladdrar förbi om vart annat. Atmosfären är lugn och somrigt sval, avslappnad. Genom det ganska starka dunkandet från de tunga hjulens framfart på rälsen hörs tågförarens röst halvtydligt genom högtalarsystemet. Han säger något vardagligt som inte fångar ens intresse, men höjer sedan plötsligt rösten och skriker rakt ut att ”det ligger någon på spåret!!” och han skriker så högt att ljudet i högtalarna sparkar till. Det sista ordet, ”spåret”, blir liksom utdraget i ett långt okontrollerat skrik, och medan tåget dundrar fram mot sitt ömtåliga möte tar ett annat skrik, ett kortare men om möjligt ännu mer ångestfyllt skrik, över som först samsjunger med men sedan även överröstar det första skriket. Det här skriket kommer snabbt emot oss, man hör tydligt hur det kommer liksom nedifrån, från under tåget, och att det inte på något sätt är förstärkt genom en högtalare eller något liknande. Skriket, plågsamt mänskligt, liksom slungas mot oss, hårt, snabbt, och volymen höjs lika brutalt som tåget dundrar fort framåt, och så plötsligt, med en blinkning, går en lätt nickning genom tåget, ett klick, ett knäck, ett litet vasst gupp, och allt blir åter monotont stilla och tyst, tåget dunkar framåt, tungt och stabilt, solljuset och skuggorna bläddrar snabbt förbi om vartannat, allt är lugnt och somrigt svalt. Vi blir tvungna att kisa lite när solen ibland lyser oss rakt i ögonen.

-

-

"especially important is the warning to avoid conversations with the demon. we may ask what is relevant but anything beyond that is dangerous. he is a liar. the demon is a liar. he will lie to confuse us. but he will also mix lies with the truth to attack us. the attack is psychological, damien, and powerful. so don't listen to him. remember that - do not listen"