learn to enjoy losing

-

2012-01-04T22:32:00.001+01:00

-

2011-11-15T11:23:00.000+01:00

"It didn’t take me long to figure out that these liars weren’t kings or dukes at all, but only low down con artists and frauds. But I didn’t say anything; I never let on that I knew. I just kept it to myself. That’s the best way, you see, when there aren’t any fights and you don’t get into any trouble. If they wanted us to call them kings and dukes, I wouldn’t object as long as they didn’t cause any trouble on the raft. And it wasn’t any use to tell Jim, so I didn’t. If I learned anything from pap, it was that the best way to get along with people like them is to let them have their way."

-

2011-05-27T08:55:00.000+02:00

-

2011-03-27T22:47:00.000+02:00

"Sådär. Nu är ni er själv och ändå inte er själv. Den ideala förutsättningen för ett kärleksmöte."

-

2011-03-18T11:32:00.000+01:00

-

2011-03-17T22:38:00.001+01:00

Joan Crawford has risen from the grave

-

2011-02-02T12:54:00.002+01:00

Drömmer nu med starkt (fiktiv-)geografiskt igenkännande, med vissa tydliga déjà vu-känslor.

-

2011-01-30T22:47:00.000+01:00

-

2011-01-27T15:04:00.001+01:00

Och ryktet om ett kargt vidunder nere under broarna har inte gjort folk mindre rastlösa, tvärt om. Själv vet jag inte vad jag ska tro, jag känner att det nog blir fint hur det än blir.

De där som kommer och går. Jag tycker väldigt mycket om dem, det gör jag. Men jag behöver dem inte just nu, och de behöver inte mig heller, även om de tycks tro det ibland. Jag hittar dem nog mest för påminnelsen. Inspirationen och påminnelsen och den korta, korta bekräftelsen, några timmar, en natt. Och jag är enormt tacksam: En påminnelse om att vi är ett fantastiskt flöde, en oändlig böljande äng av kombinationer, om att vi kan välja att se det som att vi är döda nästan alltid förutom just nu, eller att vi är döda nästan aldrig, hur våra förfäder och våra kommande barn vilar i vår mat och i våra kläder, i våra ben och i våra hav.

En påminnelse om att vad du än tror att du har hört mig säga, så har jag aldrig lovat något.

-

2011-01-25T23:58:00.001+01:00

Angel's Music Box - Easy Come, Easy Go!

-

2011-01-25T23:11:00.001+01:00

"Där Mitt Ord icke talas,
i lobeliornas och tennisflanellens land,
skall kaninen gräva och törnet komma tillbaka,
skall nässlan blomstra på grusplanen,
och vinden skall säga: ”Här bodde hyggligt, gudlöst folk:
deras enda minnesmärke är asfaltvägen
och ettusen förlorade golfbollar”"

-

2011-01-23T23:25:00.001+01:00

-

2011-01-20T15:45:00.000+01:00

"Underground is my idea of home"

-

2011-01-18T20:16:00.001+01:00

-

2011-01-17T19:48:00.001+01:00

"This town needs an enema"

-

2011-01-10T12:01:00.000+01:00

-

2011-01-04T23:24:00.001+01:00

Sover konstigare nuförtiden. Går och lägger mig senare, går upp senare. Ofta vaknar jag runt 05 och kan inte somna om på någon timme, driver in och ut ur sömnen, ofta med väldigt lucida drömmar, mer lucida än vanligt. Läste en gång att man kan öva sig till att drömma lucida drömmar om man inte gjorde det normalt. Knepet är att försöka hålla sig mentalt ”vaken” precis när man somnar, så att man driver in i drömmen helt medveten, och detta har blivit mycket vanligare den senaste tiden. Det är nästan som en klyscha, gränserna suddas ut mer och mer. Lucida drömmar är ganska trevliga, men jag är så pass van, och jag känner mig inte lika djupt sovande när jag drömmer så. Jag vill drömma djupare och utan egen kontroll, bli mer överraskad och runtsläpad.

Även sömnparalyseringar har dykt upp några gånger igen, kan vara oftare än jag kommer ihåg såklart. Häromnatten vaknade jag av att jag låg på rygg och hade min arm uppsträckt i luften i 45 graders vinkel, våldsamt skakandes. Eventuellt skakade även någon annan kroppsdel. Detta är nytt. Kanske försökte jag bryta paralyseringen fortare än kroppen tillät. Men det kan också ha varit en dröm, eller något sorts lucidmellanläge, där jag var vaken men drömde att jag såg och kände att armen skakade.

Drömmer ofta att jag åker till platser som jag längtar till men att jag har glömt att packa. Balansen mellan att vilja ha full kontroll och att vilja släppa.

-

2010-12-29T16:43:00.000+01:00

“You ever noticed how people who believe in Creationism look really unevolved? You ever noticed that? Eyes real close together, eyebrow ridges, big furry hands and feet. "I believe God created me in one day" Yeah, looks like He rushed it.”

- Bill Hicks

-

2010-12-20T14:22:00.001+01:00

-

2010-12-19T15:30:00.001+01:00

-

2010-12-07T22:24:00.001+01:00

-

2010-12-04T05:13:00.000+01:00

I want it all
And I want it now

-

2010-11-23T13:09:00.002+01:00

"En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar
Och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommatiden"

-

2010-11-22T15:28:00.000+01:00

http://www.waterflea.org/waterflea.org/Daphnia_magna.html

-

2010-11-18T22:43:00.003+01:00

Tiden går så fort så fort, jag vet. Men det beror på hur man ser det, ju äldre desto fortare, perspektiv perspektiv. Och ja det är ensamt ibland, men det är det alltid, hur nära vi än kryper varandra, så det där ska vi inte haka upp oss på, alla är livrädda jämt, egentligen. Visst, egentligen och oftast ser jag det mesta som rent evolutionärt eller iaf någonstans i grunden förankrat i det (självklart är vi så pass komplexa att det blir väldigt abstrakt att diskutera detta), men lika mycket är allt bara dikt: dikt, dröm och fantasi. Jag kommer alltid vara den gladaste människa du träffat, gladast och till synes mest belåtna. Men tittar du närmare ser du nyansen: ganska nöjd men aldrig nöjd nog. Den dag jag är nöjd har jag misslyckats. Så länge du ser till att dö med i alla fall vissa av dina mål ouppfyllda och onådda kommer du leva för evigt i den där sista inandningen, innan nedbrytarna sakta och med stor värdighet bär dig ut på den vajande blomstrande ängen eller i den mjuka fuktiga skogen, där du befrias från alla påkrokade skulder och löften och tunga kläder.

Min gud är inte den som pekade på allt och namngav det, mina gudar är allt jag pekar på och namnger. Min gud är projektet jag aldrig kommer hinna slutföra.

-

2010-11-14T21:08:00.001+01:00

Högt uppifrån tornet ser vi ner över fältet, man ser nästan hur långt som helst. Där nere, långt långt där nere, kommer de springande: Från nästan alla håll, alla på väg hitåt, sammanstrålandes minut för minut, samkoordinerade men ändå individuella, med olika rörelsemönster och hastighet. Mörka kroppar mot det ljusare gräset. Snart är det slut. Vi håller varandra i handen. Det är tidig morgon, fortfarande lätt fuktigt i luften sen den korta natten då det duggade lätt. Det kommer bli en fin dag. Ljuset är så vackert här om sommaren, det är nästan så att man vill gråta.

-

2010-10-27T12:07:00.001+02:00

och du sover med huvudet
precis bredvid det lilla svarta hålet
där getingarna flyger in och ut,
kryper omkring

-

2010-10-27T11:17:00.001+02:00

-

2010-10-25T12:27:00.001+02:00

"Because we don't know when we will die, we get to think of life as an inexhaustible well, yet everything happens only a certain number of times, and a very small number, really. How many more times will you remember a certain afternoon of your childhood, some afternoon that's so deeply a part of your being that you can't even conceive of your life without it? Perhaps four or five times more, perhaps not even that. How many more times will you watch the full moon rise? Perhaps twenty. And yet it all seems limitless."

-

2010-10-17T13:10:00.003+02:00

"Vi andra människor kan med ett ögonkast uppfatta tre glas på ett bord, men Funes kan uppfatta alla skott och druvklasar och druvor på en vinstock. Han visste de sydliga molnens formation gryningen den trettionde april 1882, och kunde i minnet jämföra dem med mönstret på ett spanskt bokband som han bara hade sett en gång, och han kunde också jämföra dem med det skum som en åra åstadkom i floden Rio Negro dagen innan Quebrachos uppror. Dessa minnen var inte okomplicerade: varje visuell bild var förbunden med muskelsensationer och temperaturförändringar. Han kunde rekonstruera alla drömmar och alla halvdrömmar. Två eller tre gånger hade han rekonstruerat en hel dag. Varje rekonstruktion hade krävt en hel dag, men han hade aldrig tvekat. Han sade: Jag ensam äger fler minnen än alla människor sedan världens begynnelse, och tillade: mina drömmar är som er vaka. Sedan mot gryningen: Min herre, mitt minne är som en soptipp. En cirkel på svarta tavlan, en triangel med nittio graders vinkel, en romb är former som vi i helhet kan föreställa oss. På samma sätt kunde Ireneo frammana bilden av den svallande manen på en unghäst, av en flock boskap på en kulle, av en fladdrande eld och den stora mängden aska, av de många skiftande ansikten vi ser hos en död under den långa likvakan. Jag vet inte hur många stjärnor han kunde se på himlen."

-

2010-10-05T17:17:00.001+02:00

"What a fine thing it is to save someone's life! And how that act atones for sins!"

-

2010-10-04T12:50:00.000+02:00

-

2010-10-02T12:33:00.001+02:00

ett nekande svar på miljonärens fråga

-

2010-03-22T10:50:00.002+01:00

hej och välkomna till dagens föreläsning i zombie-biologi.

som en del i mitt "ta mig tid att se potentiellt bra gamla filmer som man borde sett för länge sen"-arbete såg jag igår både "28 days later" såväl som uppföljaren "28 weeks later". (samt "moon", den var helt ok, men den ska vi inte prata om nu, även om det var några rätt snygga detaljer i den också).

28 weeks later, uppföljaren alltså, var såklart rätt onödig, den kunde de skitit i att göra, men 28 days later var bättre än jag hade väntat mig. gillar framförallt uppdateringen av hela upplägget/teorin bakom folks "zombifiering", alltså att de smittade helt enkelt blir okontrollerat förbannade, slår ihjäl alla de stöter på, och sedan dör av hunger. den gamla beprövade kannibal/äta hjärnor-teorin är i sammanhanget estetisk men inte alltid så logisk.

dock stör jag mig lite på att de fortfarande så förenklat bara kallar det "ett virus". den som i de här filmerna fått blod eller saliv i sig, blir helt besatt efter bara ca 30 sek! jag är inte virolog, och skall inte kravla upp på för många och för höga hästar här, men en så snabb reaktion kan du nog ändå inte få av ett virus. DOCK har jag kommit på hur det kanske funkar: självklart är det ett virus som ställer om kroppen till att tillverka ett väldigt potent aggressions-HORMON, kanske nån kombo av typ epinephrine/testosteron, fan vet, ny special-variant säkert. anledningen till att infektionen får effekt så snabbt är för att BÅDE hormon såväl som virus överförs direkt vid smittan: hormonerna, rakt ut i blodet, ställer om den nya värdens beteende direkt, samt skapar någon typ av kaskad-effekt hormonproduktionsmässigt för ytterligare direkt kraft i uttryck. UNDER TIDEN gör viruset sin vanliga grej och kommer efter en tid ha ställt om tillräckligt många celler i kroppen för att den smittade själv nu skall producera detta hormon och hålla infektionen igång. ev behövs inte ens viruset, är man lite sci-fi-biolog kan man hävda att smittan enbart är ett hormon med väldigt kraftig omställande effekt samt med en mycket potent kaskad-påverkan, men forskarna säger ju uttryckligen att det är ett virus, så ja...

jag köper dock inte att de smittade blir så extremt fördummade att de knappt kan öppna dörrar etc, MEN vad jag tycker är lite nice är detta:
faktumet att de smittade inte äter etc, alls, är rätt finurligt. då kroppen generellt ställs om från ett "neutralt" gå lugnt längs gatan-mood till ett bli jagad/jaga-etc-mood ("acute stress response") stängs för stunden icke direkt livsnödvändiga funktioner av (tex hunger, sexualdrift etc) för att fokusera på akuta funktioner som ökad hjärt/lung-verkamhet, frisättning av snabbt socker till blodet, muskelsammandragningar (främst skelettmuskler), mm mm. därav kan man tänka, att om en effekt av ovan nämnda hormon håller i sig och, som normalt hade skett, inte avtar i effekt efter ett tag, kommer den smittade aldrig att känna bland annat hunger, och som följd dö en tid senare pga näringsbrist (+vätskebrist? nämns inget om detta i filmen, men eventuellt dricker de iaf vatten, för de tycks hålla sig vid liv relativt länge).

sammanfattningsvis: fint att de uppdaterat det hela lite, även om jag tycker att de antingen helt borde undvika att förklara orsaken bakom, eller också göra det med lite större skärpa och finess.

-

2010-02-27T17:04:00.000+01:00

-

2010-02-17T11:08:00.001+01:00

En fontän av blad, den kalla skinnsoffans korta ilning mot den nakna huden. Som en väldigt trygg tonföljd, spelad i en ovanlig takt eller på ett nytt instrument.

-

2010-02-16T12:09:00.000+01:00

Jag har redan sett det. Allt. Jag har redan sett allt. Men jag glömde bort det, eller också förträngde jag det. Tydligt är iallafall att jag inte kommer ihåg det, men att jag anar det i bakhuvudet, att allt känns bara precis en gnista bekant, att jag har varit precis överallt i alla fall vid ett tillfälle tidigare. Inget är riktigt nytt, inget är riktigt överraskande, jag känner doften av det, ler svagt igenkännande för mig själv, skakar lite mjukt på huvudet - jag vet redan vad som kommer hända.
Men, jag vill samla ihop det lite snyggare. Sammanfatta det, katalogisera det. Oändlighet är inte så märkvärdigt när man väl lägger lite energi på konceptet.

-

2010-02-04T13:42:00.001+01:00

-

2010-01-22T11:39:00.002+01:00

jag hade något på tungan. något om amerikanska sekter, populärkultur, usa:s bleka historielöshet, människors desperata behov av myter, och personkulter.

om ett litet tag kanske.

-

2009-12-30T13:17:00.000+01:00

http://www.flickr.com/photos/learntoenjoylosing/

-

2009-12-21T10:29:00.002+01:00

"we knew the world would not be the same. a few people laughed... a few people cried... most people were silent. i remembered the line from the hindu scripture the bhagavad gita; vishnu is trying to persuade the prince that he should do his duty, and to impress him takes on his multi-armed form, and says, "now i am become death, the destroyer of worlds." i suppose we all thought that, one way or another."

- r. oppenheimer, 1965

-

2009-11-17T21:01:00.001+01:00

-

2009-11-04T18:52:00.002+01:00

I efterhand, med facit i hand och utan kvardrivande dimsjok av tvekan, var alla tillsynes nästan rörande eniga: det hade varit en vanlig, helt och hållet bekant, höst. Måhända att den var lite senare än vanligt, och att det kanske blev kallt lite väl fort, men i stort så var det inget som helt uppseendeväckande med den. Det enda som hade varit annorlunda, och för all del faktiskt riktigt besynnerligt, var det där med bären. Vissa ville minnas att de redan under sensommaren hade noterat att frukter som till exempel päron och äpplen varit lite gråaktiga i färgen, liksom lite mer mörkt dimmiga än vanligt, framförallt med tanke på de goda förutsättningar som den tidigare sommaren erbjudit. Andra ville till och med gå så långt som att säga att jordgubbarna hade varit lite disiga i färgen, men det påståendet var inte lika uppbackat. Det var dock ingen som tvekade när det kom till de mindre bären: nyponen, rönnbären, olvonen, lingonen, alla typer av fläder, och till och med snöbären, var alla tungt massivt svarta i färgen den hösten. Det tycktes dock bara vara just färgen som skilde dem från tidigare års skördar, de var inte infekterade, inte mindre eller större än förut, och de var lika saftiga och smakrika som innan.
Självklart var detta sensationellt och framförallt väldigt underligt, men då det visade sig att alla de djupt svartglänsande bären som man normalt brukade äta smakade precis som förut, och även betedde sig likadant som innan vid tillredning och dylikt, fortsatte man äta dem som vanligt. Påföljande år fick alla bären åter igen sina ”ursprungliga” färger, och trots att man, genom kvarvarande rester av sylt etc, i några år efteråt ibland påmindes om den underliga skörden det året, så föll fenomenet snart i glömska. I efterhand, med lite perspektiv ganska många år senare, kom man att referera till denna höst, inte så lite ödesmättat, som ”den svarta viskningens höst”.

-

2009-10-25T16:35:00.001+01:00

"there are clues everywhere - all around us. but the puzzle maker is clever. the clues, although surrounding us, are somehow mistaken for something else. and the something else - the wrong interpretation of the clues - we call our world. our world is a magical smoke screen. how should we interpret the happy song of the meadowlark, or the robust flavor of a wild strawberry?"

-

2009-09-27T20:43:00.002+02:00

-

2009-09-19T15:30:00.001+02:00

closer to the lung
shove her over railing

-

2009-09-17T22:00:00.000+02:00

http://www.flickr.com/photos/learntoenjoylosing/

-

2009-09-15T23:00:00.001+02:00

När en av krabbspindlarna med pincett lyftes upp ur det alkoholfyllda provröret, höll den krampaktigt och stelt en grå larv fastkilad mellan sina fångstarmar. När de andra insekterna och spindeldjuren under sina sista sekunder i livet förvirrat och panikslaget viftat runt med sina extremiteter för att desperat försöka simma upp och undan från den oundvikliga avstanningen, hade den här varelsens reflexer slagit om och kopplat annorlunda. Hela dess existens hade under de korta sekunder då den ryckts loss från sin bekanta gröna miljö och släppts ner i glasbehållaren helt plötsligt känts helt beroende och styrd av en annan drift än den som mer självklart borde ha styrt den. I en sista styrkeprövning klamrade den sig fast vid inte bara den grå larven utan även vid vad den trodde var livet självt. Efter det att larven befriats från greppet isolerades spindeln först för artbestämning under stereolupp tillsammans med de övriga examinationsobjekten, och kom sedan att, med en på sätt och vis ganska imponerande spänst i exoskelettets tryckstyrda sammandragning av benen, att placeras i en större behållare, innehållandes 40-50 spindlar av samma art, för att aldrig någonsin uppmärksammas av någon igen.

-

2009-08-23T09:34:00.001+02:00

-

2009-08-19T20:31:00.002+02:00

http://www.youtube.com/watch?v=V81eh5hcJsc

-

2009-08-13T00:42:00.002+02:00

Varje morgon när jag vaknar är det första jag ser mina krukväxter, badandes i morgonsol. De är ganska många, en del ganska stora för att vara så pass småskaliga, en del bara små skott just uppskjutna ur frön. De kan vid första anblick se ganska vildvuxna ut, bortglömda, men jag känner dem väldigt väl, ser till dem varje dag, flera gånger om dagen till och med. Jag märker så fort nya rotskott dyker upp, blomknoppar växer till, äldre grenpartier torkar ut och förtvinar. Växterna slingrar sig fast i varandra, tävlar om utrymmet men delar det likväl också. De känner av varandras närvaro, fysiskt genom faktiskt kontakt, likaväl som kemiskt kan jag tänka.
Jag har inte många år kvar nu, 60-70 år kanske. Det är inte mycket. Jag skulle kunna sova de här sista åren, sova och drömma. Och det skulle kanske kunna vara värt det, mina drömmar är fantastiska, jag vadar i oändligheten när jag sover, jag svävar lyckligt glidande en decimeter över sommarvarm asfalt. Men jag vet att drömmarna blir större och bredare om jag matar dem, om jag vattnar dem, om jag tillför nya element så att de har nya faktorer att interagera med, tävla om, veckla ut och dela. Det är därför jag aldrig är uttråkad i verkliga vakna livet, överallt finns nya fascinerande platser, saker, ljus, atmosfärer och stämningar, ny näring. Det gör mig rik. Jag lever för att kunna drömma bättre, och jag drömmer för att kunna leva bättre.
Varje morgon när jag bryter igenom sömnens hinna, drar spindelnäten från ansiktet, ser jag det gröna friska virrvarret av blad, skott och blommor, och jag vet att jag har 60-70 korta händelserika år framför mig, redo att samlas in och pusslas ihop, badandes i morgonsol och mjukt varmt damm.

-

2009-08-08T17:24:00.001+02:00

-

2009-08-06T11:27:00.001+02:00

"it was so clear to me
that it was almost invisible"

-

2009-07-20T21:02:00.001+02:00

Vi sitter på ett tåg, det är dag. Vi rör oss i ganska hög hastighet, genom ett relativt ljust landskap, antingen glesare bebyggelse eller orörd grönare natur. Solljus och skuggor fladdrar förbi om vart annat. Atmosfären är lugn och somrigt sval, avslappnad. Genom det ganska starka dunkandet från de tunga hjulens framfart på rälsen hörs tågförarens röst halvtydligt genom högtalarsystemet. Han säger något vardagligt som inte fångar ens intresse, men höjer sedan plötsligt rösten och skriker rakt ut att ”det ligger någon på spåret!!” och han skriker så högt att ljudet i högtalarna sparkar till. Det sista ordet, ”spåret”, blir liksom utdraget i ett långt okontrollerat skrik, och medan tåget dundrar fram mot sitt ömtåliga möte tar ett annat skrik, ett kortare men om möjligt ännu mer ångestfyllt skrik, över som först samsjunger med men sedan även överröstar det första skriket. Det här skriket kommer snabbt emot oss, man hör tydligt hur det kommer liksom nedifrån, från under tåget, och att det inte på något sätt är förstärkt genom en högtalare eller något liknande. Skriket, plågsamt mänskligt, liksom slungas mot oss, hårt, snabbt, och volymen höjs lika brutalt som tåget dundrar fort framåt, och så plötsligt, med en blinkning, går en lätt nickning genom tåget, ett klick, ett knäck, ett litet vasst gupp, och allt blir åter monotont stilla och tyst, tåget dunkar framåt, tungt och stabilt, solljuset och skuggorna bläddrar snabbt förbi om vartannat, allt är lugnt och somrigt svalt. Vi blir tvungna att kisa lite när solen ibland lyser oss rakt i ögonen.

-

2009-07-19T22:25:00.002+02:00

-

2009-07-17T00:07:00.001+02:00

"especially important is the warning to avoid conversations with the demon. we may ask what is relevant but anything beyond that is dangerous. he is a liar. the demon is a liar. he will lie to confuse us. but he will also mix lies with the truth to attack us. the attack is psychological, damien, and powerful. so don't listen to him. remember that - do not listen"

-

2009-07-07T17:18:00.000+02:00

"i've got a heart like a graveyard
they're dying to get in"

-

2009-06-24T19:59:00.002+02:00

mamiffer

-

2009-06-24T14:14:00.000+02:00

"In case of Sonic Attack on your district, follow these rules.....

If you are making love it is imperative to bring all bodies to orgasm
simultaneously
Do not waste time blocking your ears.
Do not waste time seeking a soundproof shelter.
Try to get as far away from the sonic source as possible,
but do not panic.....

Use your wheels. It is what they are for.
Small babies may be placed inside the special cocoons,
which should be left if possible, in a shelter.
Do not attempt to use your own limbs.
If no wheels are available, metal, not organic, limbs
should be employed whenever possible.....

Remember, in the case of Sonic Attack, Survival means every man for himself.
Statistically more people survive if they think only of themselves.
Do not attempt to rescue friends, relatives, loved ones.
You have only a few seconds to escape.
Use those seconds sensibly or you will inevitably die.
Do not panic.
Think only of yourself....

These are the first signs of Sonic Attack:
You will notice small objects, such as ornaments, oscillating.
You will notice a vibration in your diaphragm.
You will hear a distant hissing in your ears.
You will feel dizzy.
You will feel the need to vomit.
There will be bleeding from orifices.
There will be an ache in the pelvic region.
You may be subject to fits of hysterical shouting, or even laughter.

These are all sign of imminent Sonic destruction.
Your only real protection is flight.
If you are less than ten years old, then remain in your shelter and use
your cocoon.
But remember:
You can help no-one else"

-

2009-06-16T07:56:00.001+02:00

i de blindas land är den enögde fortfarande ett freak.

-

2009-06-13T01:00:00.005+02:00

Med en näve skört ljusa och dovt dämpade blommor i handen, tunga prunkande könsdelar och rasslande frökapslar, jordiga bleksvullna rötter och trasiga fuktiga stjälkar. Med en sakta rullande väta i luften och en köttig doft av våt cellulosa och avslitna bladnerver. Med en svårbalanserad känsla i bröstet av att antingen vilja börja gå nu och aldrig någonsin mer stanna, försöka fånga allt, eller, att lägga mig ner här på den blöta ängen där jag står nu, och sova tungt och aldrig någonsin mer vakna, försöka fånga allt.

-

2009-04-27T14:43:00.002+02:00

"kort sagt: om all materia i universum förutom nematoderna skulle svepas undan, skulle vår värld fortfarande vara vagt igenkännbar, och om, som kroppslösa spöken, vi sedan kunde undersöka den, skulle vi finna dess berg, kullar, dalar, floder, sjöar och oceaner representerade av en hinna av nematoder. städers geografiska lokalisering skulle kunna dechiffreras, eftersom varje ansamling av människor skulle ha lämnat efter sig en korresponderande ansamling av nematoder. träd skulle fortfarande stå i spöklika led representerades våra gator och motorvägar. alla olika växter och djur skulle fortfarande kunna uttydas, och, om vi hade tillräcklig kunskap, även deras exakta art genom att undersöka deras parasitiska nematoder."

- n.a. cobb, nematodes and their relationships (1915) (egen översättning)

-

2009-04-24T20:46:00.002+02:00

"tala om väderleken, som vi känner, fråga hur vi mår, som vi vet; jag föredrar tystnaden, då hör man tankar, och ser det förflutna; tystnaden kan ingenting dölja... vilket orden kan; jag läste häromdan att språkens olikhet verkligen uppkommit hos de vilda folken i avsikt att dölja stammens hemligheter för de andra; språken äro således chiffer, och den som finner nyckeln, han förstår alla världens språk; men det hindrar icke att hemligheter kunna röjas utan nyckel, och särskilt i det fall att faderskap behöver bevisas, men bevisning inför domstol det är något annat; två falska vittnen utgöra full bevisning däruti de ense äro, men på sådana expeditioner jag åsyftar, tar man inga vittnen med sig, naturen själv har nedlagt hos människan en blygselkänsla, som söker dölja det som skall döljas; dock vi glida in i situationer utan att vilja det, och tillfällen erbjuda sig stundom, då det hemligaste skall uppenbaras, då masken ryckes från bedragaren, då boven avslöjas..."

- august strindberg, spöksonaten (1907)

-

2009-04-15T23:49:00.003+02:00

Jag är i asien, i en mycket liten kustby. Ett gäng bekanta som jag känner arbetar där med att dagligen plocka stora skalbaggar som skall köras in till staden för försäljning, som mat. Skalbaggarna plockas i korgar. Även ganska stora blommor, gulröda, som rör på sig vid stimuli, växer där. Det är oklart varför de plockas, då de enligt utsago inte är särskilt goda att äta.
Området har sedan urminnes tider varit hemvist för två små tornados, kanske fyra meter höga, som varje dag lämnar och sedan återkommer till byn. De kommer och går nästan som efter ett schema, på morgonen lämnar de byn med några minuters mellanrum, och jag har ännu inte riktigt fått reda på vart de tar vägen under dagen. På kvällen kommer de tillbaka nästan lika punktligt som när de lämnade byn på morgonen, och jag vet inte heller var de gömmer sig om nätterna. De båda använder samma huvudväg som man går eller kör bil på, troligen för att det en gång i tiden var dessa tornados som plöjde upp en ursprunglig ränna genom den ganska täta skogen.
Det sägs, och det betvivlar jag inte heller, att de båda var för sig är starka nog för att utan problem kunna döda en människa rakt på, men inte kraftigare än att man klarar sig om man befinner sig kanske sju meter ifrån dem. Dessa två tornados är ganska skräckinjagande och om inte annat i alla fall mycket opraktiska för någon som är ovan, men ortsbefolkningen har lärt sig leva med dem, och jag känner mig ganska säker på att även jag nog kommer kunna lära mig leva med dem efter en tid. Dock känner jag mig ännu nästan konstant både stressad och nervös, och vänder mig ständigt om för att se att inget plötsligt dyker upp bakom mig. Men som sagt, jag skall nog kunna anpassa mig jag också, det är en väldigt trevlig liten by, och det är väldigt fint nere vid stenstranden om kvällarna när solnedgången färgar havsmolnen gyllene.

-

2009-03-25T11:29:00.000+01:00

"i didn't hear voices. it was a conscious decision on my part. umm - i didn't hear voices. it was - it was a power, with me, it was more of a power thing. because of - my fantasies, i act on my fantasies, you know. it was a conscious decision on my part. i didn't hear voices. i didn't hear voices"

-

2009-03-12T21:14:00.003+01:00

http://www.byhook.com/video/telematics.html

-

2009-03-02T19:23:00.000+01:00

Okontrollerat drösar barnen glidande ner huller om buller i en isig pulkabacke. Det är roligt, de skrattar och skriker. Snoret rinner och snö i strumporna. Att få ge sig hän och låta någonting lite större än de själva kontrollera deras öde för några sekunder är eggande och svindlande.
”Svindlande” kommer inte ens i närheten för att beskriva hur de skulle känna det om de visste att samma grundläggande och mycket simpla princip som får dem att i full fart kana ner längs den hala parkbacken den här eftermiddagen, är samma princip som håller kvar huden på deras ansikte, som får spagetti att smaka spagetti, som gör att träden inte rämnar när de tar på dem, som gör att de kan höra när pappa ropar att det är middag, som gör att knät svullnar upp när man blir stungen av en geting på landet, som gör att deras söta jollrande lillasyster inte löses upp till något oformligt och sedan ingenting alls precis framför ögonen på dem.

-

2009-02-27T01:25:00.001+01:00

http://www.scifi.com/tinman/oz/

-

2009-02-26T21:35:00.002+01:00

-

2009-02-22T22:28:00.000+01:00

uppfångat:
"xray21 xray22 yankie18 yankie19"

-

2009-02-18T18:21:00.005+01:00

1922, Toronto.

Den stora salen var tyst och ren, januarisolen strålade stark och klar utanför fönstret, men genom de långa raka sjukhusgardinerna räckte bara någon enstaka linje solljus in till golvet, vandrade sakta genom rummet som en obeveklig tidsmarkör, som en stum väckarklocka som aldrig ringde. Barnen, många till antalet, låg tysta i sina symmetriskt uppradade sängar, ordentligt nedbäddade, med sträckta och väl tillrättalagda lakan och filtar. De sov så djupt så djupt. Inte ett enda av barnen hade rört ens ett finger på hur lång tid som helst. Harmonin var nästan fullständig, och bara svaga tysta andetag kunde urskiljas om man stod precis bredvid ett av de rara små barnen och lyssnade väldigt väldigt noga. Rummet var nästan som ett tempel, en helig sakral sal tillägnad drömmarnas många gudar.

Ibland bars ett barn försiktigt ut ur rummet, och ibland bars ett annat barn in. Det var svårt, för att inte säga nästan helt omöjligt, att avgöra om barnen sov eller inte ens längre gjorde det. Några bars försiktigt in, andra bars försiktigt ut: i rummet var det alltid lika lugnt och fridfullt. Så vackra och rena de var, barnen, som sov där inne. Ingen kunde gissa vad de drömde om. Det enda ljud som ibland hördes var systrarnas sporadiska gummisulor mot golvet, och frasandet från deras kläder när de böjde sig fram och kanske klappade ett av de sovande barnen försiktigt på pannan, strök undan en liten hårlock. Ibland när dörren öppnades kunde man i några sekunder höra snyftande läten, ljud som av gråt, från korridoren utanför. Tidigare hade rummet varit fullt av snyftande och skrikande, men det blev för mycket, för stojigt, för rörigt och ovärdigt, så de procedurerna fick nu hållas utanför rummet. Bara systrarna och doktorerna rörde sig numera i rummet, alla andra skulle mest skapa oro och upprörd stämning. De sovande fick inte störas, inte på det sättet, inte när man visste att stoppet vid den näst sista stationen, sömnen, var begränsat i tiden, att det bara blev värre och kortare om de sovande stressades ytterligare. Inte när man visste att det inte fanns någon enda väg tillbaka.

Den eftermiddagen klev de tre männen in i rummet. De hade varit där flera gånger tidigare, men då hade de bara sett sig omkring, lågmält talat med systrarna och doktorerna. De sovande barnen hade aldrig märkt dem, de sov för tungt i sina mjuka välbäddade sängar.

Den här gången hade de dock ett bestämdare rörelsemönster än tidigare, den här gången visste de vad de höll på med, eller också visste de i alla fall att de var väldigt nära att veta vad det var de höll på med. Nu hände allt väldigt fort, fortare än vad något annat hänt i sovsalen på många år. Noggrant, bestämt och raskt arbetade de tre männen sig förbi sängarna, med en snabb injektion med en liten nätt spruta i var och ett av de tungt sovande barnen. Sovsalen hade många stilla sovande barn, över 50 stycken låg där och andades sakta, drömmandes drömmar om varma gyllene barnkammare och stora gungande svarta hav. Innan de tre männen ens hade hunnit jobba sig fram till de sista barnen i sovsalens andra ände, började det röra sig i de sängar där de börjat arbeta. Först hördes ett tyngre andetag än vanligt, en suck, en harkling, ljudet av lakan som flyttas, och efter bara några minuter satt där redan flera barn nyvakna i sina sängar, yrvaket gnuggandes sina ögon, och frågade gäspande efter sin pappa och mamma, och kanske något husdjur som brukade vänta vid sängkanten där hemma.

Det var morgon igen, solen sken där ute, och så fort de hade hitta sina skor skulle de springa ut på gården och leka med alla sina kamrater, se om den där döda stelfrusna skatan låg kvar bakom skjulet, och kanske fråga farbrorn som ägde speceriaffären om han hade några lite övermogna päron som de kunde få dela på. De tre männen hette mr Banting, mr Best och mr Collip, och de hälsade ordentligt på alla barnen, önskade dem en god morgon och frågade hur de kände sig. Männen såg dock inte alls särskilt speciella eller roliga ut, och barnen fäste ingen större uppmärksamhet vid dem, utan tänkte istället mest på att de ville ut i solen och leka, springa nyvakenheten ur benen. De skulle leka så mycket att de glömde bort att äta mellanmål, och kanske även nästan att äta kvällsmat. Åh vad de skulle leka!

-

2009-02-04T14:07:00.001+01:00

-

2009-01-26T18:10:00.004+01:00

"what were the skies like when you were young?"

"they went on for ever and they when i, we, lived in arizona and the skies always had little fluffy clouds and err... they were long and clear and there were lots of stars, at night. and errr... when it rain it would all turn, it, they were beautiful, the most beautiful skies as a matter of fact, the sunsets were purple and red and yellow and on fire and the clouds would catch the colours everywhere, that's, it's neat because i used to look at them all the time when i was little. you don't see that."

"...you might still see them in the desert."

the orb - little fluffy clouds

-

2009-01-20T21:55:00.001+01:00

"it has not escaped our notice that the specific pairing we have postulated immediately suggests a possible copying mechanism for the genetic material."

watson and crick, nature 171: 737-738 (1953)

-

2009-01-11T13:17:00.005+01:00

http://www.flickr.com/photos/learntoenjoylosing

jag drömmer ofta att jag hittar fantastiska motiv att fotografera. det kan vara att jag, efter 15 år, är tillbaka i någon dagiskamrats lägenhet och ges en sista chans att bevara ett minne, det kan vara en enormt bred strand, med havet bara synligt som ett gnistrande streck längst bort i horisonten och med ett fantastiskt motljus, en fantastisk fasad med diamantklart glödande ingjutna glasdetaljer, eller som i natt, ett stort och ganska modernt huskomplex som skulle rivas, och sakta föll samman del för del, och sedan lämnade efter sig en ruinhög med ett fantastiskt ljus, långa utdragna skuggor, silhuetten av ett stort omkullvält träd, och två bruna kaniner med gult glimmande ögon positionerade på krönet, allting perfekt komponerat och placerat. oftast brukar drömmens logik inte låta kameran fånga det som jag faktiskt vill fotografera, oftast får frustrationen mig att ge upp, då min uråldriga hjärna inte klarar av att fullt sätta sig in i moderniteter som optik och vinkelteknik, men inatt fastnade bilderna perfekt, och blev precis så tydliga och klara som jag ville att de skulle bli.
sakta men säkert och bestämt tar jag steg för steg längre och längre in i drömmarna, sakta men säkert har jag blivit accepterad, och kommer snart ha ett helt fullskaligt liv där inne, även när jag sover. när de båda världarna smält samman helt är jag komplett.

-

2009-01-04T23:27:00.001+01:00

ny musikalisk yttring från undertecknad:
megaflora

-

2009-01-02T12:44:00.005+01:00

" - men det är ändå konstigt, att många av oss uppfattar olimpia på ungefär samma sätt. hon föreföll oss - ta inte illa upp broder - på ett egendomligt sätt stel och själlös. hennes figur är välformad, liksom hennes ansikte, det är sant! hon kunde anses vacker, om hennes blick inte vore så helt utan liv, ja utan synförmåga, skulle jag vilja säga. hennes gång är avmätt på ett konstigt sätt. varje rörelse verkar vara styrd av ett uppdraget urverk. hennes spel, hennes sång har den obehagligt riktiga, själlösa takten hos en sjungande maskin, och likadan är hennes dans. för oss blev olimpia verkligt skrämmande. vi ville inte ha något att göra med henne. vi tyckte att hon bara låtsades vara en levande varelse, och att det nog fanns någon speciell orsak till det"

- e.t.a. hoffmann, sandmannen (1816)

(samt, något relaterat: uncanny valley)

-

2008-12-25T14:01:00.005+01:00

Mina drömmar är små stillbilder som jag kan gå in i. Fotografier av platser, avgränsade ytor som jag älskar och bearbetar, natt efter natt, lucid eller mycket djupt försjunken. Scenografi och rekvisita, ljussättning och specialeffekter, alla faktorer kan regleras och justeras, förskjutas en aning för att ge varje plats eller bild en nästan oändlig variationsförmåga. Det finns platser jag ser och besöker oftare än andra, men de hör alla ihop, på något sätt. Jag litar alltid på dem, oavsett om där är blött och kallt, varmt trottoardammigt, spöklikt hemsökt och trångt, eller bara natt och blåsigt. Allt jag någonsin producerar i min fantasi tar avstamp ur scener och platser som jag någon gång sett i verkligheten (i sin helhet, eller i små fragment, i efterhand undermedvetet sammanfogade till helt nya platser). Därtill kommer alla intryck som blommat fram ur andras drömmar och visioner: filmer, böcker, musik; fantasibaserade mästerverk som jag absorberat. Varje gång jag drömmer kommer jag lite närmare mitt eget ursprung, allt mitt förflutna, och kanske allra mest egen barndom och dess dimmiga trollkraft. Men för varje sekund som går rör jag mig också i tiden längre och längre bort från just samma barndom.

Och minnet, har vi lärt oss, tenderar att lösa upp sig själv ju längre vi kommer från det ursprungliga intrycket. Lösa upp sig som en genomblöt dagstidning, med vått ihopklistrade sidor, som inte alls går att bläddra normalt i. I stället för att låta sig bläddras sida för sida, i ordning och med separerade tunna torra sköra sidor, följer sjok av halva sidor med i varje rörelse, blöta svampiga bitar lossnar och faller tungt till marken, dämpat och slutgiltigt. Men samtidigt, om man tittar noga och med tålamod, ser man hur texten mellan sidorna lyser igenom, ibland spegelvänt och baklänges eller uppochner, ibland direkt läsbart om än lite suddigt. Här låter det sakta bortglidande minnet oss för en sista gång leka med de försvinnande fragmenten, låter något förvrängda bilder och stämningar från helt skilda tider mötas och muteras, hastigt blomma fram, innan också de löses upp till oigenkännlighet, dämpat dråsar i marken.

-

2008-12-23T17:29:00.001+01:00

mark out the points
build the pyre
assemble different drummers
light up the fire
put on your masks
and animal skins
illumination, illumination
listen to the drums
between each beat, each beat of the drum

killing joke - the death and resurrection show

-

2008-12-19T00:09:00.000+01:00

Jag sover till det diskreta ljudet av tickande element och fallande löv.

-

2008-12-16T18:29:00.003+01:00

Människans största misstag var när hon uppfann tiden. När hon uppfann tiden och bestämde att den, när den väl hade startats, aldrig någonsin gick att stoppa, varken tillfälligt eller för evigt.

Sen dess har hon alltid varit tvungen att springa, och aldrig aldrig våga titta allt för noga bakom sig. Gjorde hon det skulle det onämnbara som jagar henne kanske råka få en glimt av hennes ögon, lyckas se hur vettskrämd hon är, och därmed eggas att driva upp takten på jakten ännu mer, av ren exaltation och jaktinstinkt. Knappa in mycket snabbare än det var tänkt, än vad någon hade räknat med.

De som väl vågat stanna upp, vända sig om och se jägaren rakt i ansiktet, har alla försvunnit, ingen finns kvar att tala om vad som hände när rovdjuret kom ikapp.

2019: neo-tokyo is about to explode

2008-12-14T23:41:00.003+01:00

både akira och blade runner utspelar sig samma år.
fiktioner blir ett steg vackrare när de speglas av andra fiktioner, istället för att bara ha verkligheten som motpol. dimensionerna och nivåerna, variationerna och de potentiella fortsättningarna, blir oändliga.

-

2008-11-18T22:35:00.002+01:00

-

2008-11-17T19:16:00.002+01:00

Det är höst, eller vår. Kanske är det sommar. Så som ljuset faller kan det nästan vara en väldigt klar vinterdag. Allt är neutralt, bekant, vanligt. Du är ute och går, du går längs en trottoar, en torr och grå trottoar. Solen lyser starkt och tydligt, men det är egentligen inte särskilt varmt. Molnen rör sig långsamma och vita där uppe, som i drivor, som famnar, eller i blint raseri söndertrasade kritvita spetsrester. Långt långt där uppe, utom räckhåll. Du är ute och går längs en trottoar, och du är på väg någonstans. Du har ett bestämt mål och en avgjord tidsplan för det du skall få gjort. Det är inte bråttom, men du har inte hela dagen på dig. Vad det än är som du ska få gjort så är det inte direkt tråkigt, men väldigt vardagligt och rutinmässigt: hämta något, lämna något, anmäla något, etc. När du är färdig med det här skall du gå hela vägen tillbaka igen, och göra något annat rutinmässigt som tyvärr bara kan göras nu. Det är en sådan dag. Du tittar förstrött ner i trottoaren medan du stegar fram, enformig och mjukt hård, som trottoarer brukar vara.

Du har minst tjugo minuters promenad framför dig. Det är nog bestämt ändå lite kallt, för du sträcker ner handen i jackfickan och drar fram din mössa. Du sträcker ner handen i jackfickan och drar fram din mössa, och i samma sekund som handen och mössan lämnar fickan fullkomligt regnar det ner flera handfull med runda i solen gnistrande glaskulor. De är precis sådana som vi alla har lekt med när vi var barn, runda klargenomskinliga, med några små skiftningar av tunna färgade pigmentblad i mitten. Du står helt förbluffad. Inte en chans att alla dessa glittrande kulor fanns i din ficka alldeles nyss. Du rycker till med armen i förskräckelse, och ur jackärmen sköljer en hel kaskad med ännu fler likadana mjuka kulor, studsar och rinner ut överallt omkring dig på trottoaren. De är alla klargenomskinliga, med olika asymmetriska färger i sin mitt. Vad är det som händer? Du stoppar in handen i jackärmen, och ännu fler kulor forsar fram, nu ur båda jackärmarna, och när du rycker till med benen rasslar kulregn efter kulregn ut ur dina byxben, ur tröjlinningen innanför jackan, ur vecken på din halsduk när du vrider på huvudet. I flera sekunder är du omgiven av ett dämpat klirrande smatter, ett knattrande glasfärgat gnistregn, ett nästan lokaliseringsförvirrande virrvarr av rinnande glaskulor överallt ifrån dig och omkring dig.

Åt alla håll rullar de glittrande kulorna runt dina fötter, och rinner sedan snabbt iväg längs trottoarens sluttning bakom dig. Du står som paralyserad, det här är för absurt, det är för oväntat, det är för överväldigande, för vackert. Händer det här? Efter några få sekunder studsar den sista glaskulan ut ur ditt byxben, och rullar iväg längs trottoaren bakom dig. Det nästan väsande smattrandet avtar snabbt. Du står stilla i en sekund, andas. Blinkar. Prövande känner du efter i fickorna, i jackärmarna, skakar på benen: inget där. Du vänder dig om, men alla eventuella kulor har redan rullat iväg. Ingen annan fanns i närheten, ingen som kunde ha sett det hända. Så väldigt väldigt underligt.

Många månader senare kan du fortfarande rycka till i helt vardagliga situationer, svagt höra hur det, nästan som hagel eller regn, klickande rasslar till, och för någon halv sekund bländas du av ett vitt glasklart gnistregn, nästan som när man blundar hårt. Men aldrig igen händer det där med glaskulorna.

-

2008-11-04T16:27:00.001+01:00

De distinkta smidigt vajande silhuetterna av ett enormt stim hammarhajar, sedda underifrån, med det böljande gröna ljuset spretandes ovanför dem. Det dova överväldigande mullret runt omkring dig, den nästan oändliga havsrymdens stadiga tryck mot varje liten del av din kropp. De är svindlande i sitt antal, tycks nästan oändligt många, loopade, men till slut har de försvunnit ur synhåll in i dunklet, och det är bara du kvar. När du sakta simmar upp mot ytan möts du av din egen spegelbild, och du är i någon sekund osäker på om du är på väg uppåt eller nedåt, om det här verkligen är rätt. I någon sekund svindlar känslan av att något nästan oändligt tyst väntar dig om du vänder, en värld lugnare och rättvisare, mer dämpad, mer fullkomlig. Sen bryter du hinnan, och allt försvinner.

-

2008-10-26T12:32:00.000+01:00

"take the story of carpenter mike
dropped his tools and his keys and left
and headed out as far as he could
past the cities and gated neighborhoods
he slept ‘neath the stars
wrote down what he dreamt
and he built a machine
for no one to see
then took flight, first light
of new morning"

calexico - sunken waltz

-

2008-10-12T22:16:00.000+02:00

http://www.flickr.com/photos/learntoenjoylosing/

-

2008-10-10T11:29:00.002+02:00

1. Den här gångna sommaren verkade ovanligt rik på harar och rådjur. På fästingar. På getingar.

2. Sommaren är det mest överdådiga och skönaste av slöserier, som naturen godmodigt och utan att klaga sedan betalar igen under vinterhalvåret. Spara och slösa, ge och ta, dansa och sova.

-

2008-09-25T14:26:00.001+02:00

I mikroskopet sprattlar det till, alldeles kort och hastigt. Svart och mörkt mot den vita bakgrunden. Sen är allt stilla, bortsett från en ensam luftbubbla som glider undan någon halv centimeter. Du krossade det där lilla sköra som låg där i vattendroppen på glasskivan, du krossade det med mikroskopets lins när du zoomade in för nära. Du försökte komma närmare, ett steg djupare, men det gick såklart inte.

Det spelar i alla fall ingen roll, det var bara tidsfördriv, vi kan fånga fatt i fler.

Havet blev vår räddning undan pesten. Eller pest, vi vet inte vad det är, men vad det än är, är det i alla fall både omfattande och skoningslöst. Det kan mycket väl ha medeltida mått i sin utbredning, vilket gör ordet ”pest” passande, och dessutom är ordet ”pest” och dess innebörd väldigt estetiskt, väldigt vackert laddat. Några råttor finns dock inte att skylla på den här gången, det är något annat som ligger bakom. Men det spelar ingen roll, orsaken spelar ingen som helst roll för oss här där vi sitter. Sedan två år har vi suttit skeppsbrutna på ett grund, relativt nära land. Vår båt är stor, men sitter fast ordentligt. I början fick vi panik, försökte komma loss, bygga flottar (som föll i bitar) etc. Och vart skulle vi förresten ta vägen ändå? Snart insåg vi att vi nog egentligen var som allra säkrast här, isolerade på vår egen lilla artificiella ö, men ändå med uppsikt över vad som hände uppe på land. Innan de lärde sig, försökte de ta sig ut till oss, i mindre båtar och ibland även simmandes, men då vi skoningslöst och utan ånger sköt skarpt mot alla som närmade sig oss inifrån land, lärde de sig snart att låta oss vara ifred. De har dock blivit färre och färre som passerar inne på stranden, allt efter det att månaderna har gått, men vi vet inte varför. Kanske är nästan alla döda nu, eller också har de överlevande flyttat längre inåt land, bortåt. Vi är alltid en som sitter uppkrupen på fartygets högsta punkt och spanar in mot stranden genom kikaren, men det är sällan att där händer något nuförtiden. Om några månader kanske vi till och med slutar titta inåt land helt och hållet. Vi har i princip lämnat tanken på fastlandet bakom oss, och dessutom är molnen mycket finare att titta på utåt till havs.

-

2008-09-23T09:01:00.001+02:00

Asparnas rassel i vinden låter lika tryggt som regn, lika olycksbådande som eld.

dubai

2008-09-09T00:18:00.001+02:00

-

2008-09-05T14:23:00.004+02:00

"universum (som andra kallar biblioteket) består av ett obestämt eller kanske ändlöst antal hexagonalgallerier, med stora ventilationsbrunnar i mitten, vilka är omgivna av mycket låga balustrader. från alla hexagoner kan man i all oändlighet se de lägre och övre våningarna. galleriernas placering är invariabel. tjugo hyllor, fem långa hyllor på varje sida, täcker alla sidor utom två. deras höjd är lika med avståndet från golv till tak, överskrider knappast en ordinär bibliotekaries längd. en av de öppna sidorna vetter mot en trång hall som mynnar ut i ett annat galleri, identiskt med det första och med alla de övriga. på hallens vänstra och högra sida finns två minimala kabinett. i det ena kan man sova stående, i det andra kan man tillfredsställa sina naturbehov. här går spiraltrappan förbi, den som leder ner i avgrunden och upp mot det i fjärran. i hallen finns en spegel som troget återger allt synligt. människorna brukar, tack vare denna spegel, dra den slutsatsen att biblioteket inte är oändligt (om det vore det, varför då denna illusoriska återspegling?) jag föredrar att drömma om att de polerade ytorna symboliserar och lovar det oändliga. ljuset kommer från några runda frukter som kallas lampor. det finns två i varje hexagon: placerade mitt emot varandra. ljuset som de utsänder är otillräckligt och outsläckligt."

- jorge luis borges, biblioteket i babel (ur "fiktioner")

-

2008-08-19T14:05:00.002+02:00

Du kommer att dö om några få sekunder. Du är ute i en urgammal barrskog och tittar på ett träd som blixten slagit ned i. En enorm hög tall, med bark av silver. Regnet har nästan släckt elden, det ryker bara lite svagt. Den ståtliga växten är sprucken och söndertrasad högst upp, och plötsligt, i ett regn av sot och brända barkbitar har hela överdelen av stammen lossnat, och faller ner rakt emot dig. Trädet kommer att slå av ryggraden på dig om bara några få sekunder.
Inget är vackrare än nu. Det är fuktigt och luktar väldigt mycket skog. Det var ett kraftigt men kortvarigt sommarregn. Trädstammarna på de lägre träden hann knappt ens bli fuktiga, även om mossan som du står på är blöt. Det är redan varmt igen. Molnen har spruckit upp och undan, och himlen är blåare än vad som nästan är möjligt. Fukten i luften gör att alla färger framträder så mycket starkare. Du tänker på molnen, hur samma moln skulle kunna glida fram över en prärie, någon helt annanstans, eller hur de skulle kunna glida fram precis här, fast flera tusen år tidigare. Vita, rena, höga moln, med tydliga konturer och skarpa kanter. Du ser molnen och hur högt upp de vilar, tyngdlösa, men ändå vägandes hur mycket som helst, om man såg till allt vatten de innehåller. Varför har du aldrig tänkt på det innan? Stora flygande bassänger. Varje vattendroppe speglandes en hel värld.
En droppe visar en äng i högsommar. Högt vajande friskt gräs, ännu grönt och starkt, innan sensommartorkan. En skogsduva som kuttrar inne i skuggan bland träden, en gnistrande vindstilla vik med en trasig eka förtöjd längst in, bland vassen. Insekter surrar.
En annan vattendroppe bland molnen visar utsikten från ett klassrum, tre våningar ovanför marken. Det är vinter och solen, djupt orange och lila bland molnen, går sakta ned över de mörka taken utanför. Eleverna i klassrummet suckar stilla inombords och försöker koncentrera sig på att de får gå hem om 27 minuter. Rummet är så ofantligt tråkigt och allt utanför skolbyggnaden så fantastiskt vackert. Alla vill därifrån, iväg från stumheten och de anonyma ytorna. Men du, du vet, att om du fick chansen, så skulle du mycket hellre sitta där i skolbänken för evigt, med en oändlig solnedgång utanför som du aldrig fick gå ut till, än befinna dig där i skogen som du gör nu, någon enstaka sekund från döden.
En tredje vattendroppe speglar en tidig morgon om våren, snarare kall än sval. Öde gator slingrar sig iväg från dig som tentakler. Morgondimman ligger ganska tät, men du vet var du är, du står i korsningen utanför bageriet som du alltid besökte som liten, där man alltid fick några extra småkakor om ens föräldrar handlade något annat. Tre av gatorna i korsningen sluttar nedåt, den fjärde svagt uppåt. Du har minnesbilder åt alla håll, har rört dig bland de här gatorna och kvarteren i hela ditt liv, har en personlig relation till varje elskåp, till varje övergångsställe, till varje fasad, varje port. Du är helt ensam, inte en människa, inte en bil syns till. Högt ovanför dig, utan att du vet om det, lämnar ett flygplan landet, och en människa som du aldrig kommer att träffa ger sig av för gott.
I ytterligare en vattendroppe kan man se en tom och tyst tvättstuga, säkert 40 år gammal. Grova skrovliga väggar av cement, målade i en heltäckande vit färg, rör och ledningar utmed väggarna, smutsiga men hela, och svart damm i alla vrår där man inte kan komma åt med en vanlig sopborste. Utmed ena väggen står två stora gula tvättmaskiner med bruna detaljer. De dundrar och mumlar, maler och tumlar, på fundament av cement upphöjda ur golvet, klumpiga men värdiga, tunga, med repat glas på luckorna, och ett lätt mjäll av tvättmedel runt sig. Mitt emot står ett stort torkskåp och dånar mjukt och relativt jämt. Värme strålar från alla håll. Tvättstugan är husets hjärta, varmt och pulserande, djupt inbäddat och tryggt kvavt. Här skulle man kunna sova för evigt, utan att någonsin vakna. Och det är också här du stannar, somnar, och sover för evigt, när trädet rasar ner och krossar dig på flera ställen än vad som nästan är möjligt. Du ligger redan ihopkrupen bakom en av tvättmaskinerna, som just startat igång centrifugprogrammet, som med enorm varm kraft vibrerande vaggar dig till sömns. Du har aldrig varit tryggare.

carry

2008-08-13T09:37:00.001+02:00

"dust floats through sun in water.
he sees like he's never seen before."

-

2008-07-27T12:53:00.000+02:00

”gud bevare staden
för eld och brand
för tjuvahand
klockan är åtta slagen”

-

2008-07-25T11:30:00.004+02:00

http://davidshrigley.com/

-

2008-07-23T07:31:00.001+02:00

En liten flygande skalbagge (kanske fjäril?), en halv centimeter lång, död. Längs sin rygg, böjda tvärgående (ganska breda) linjer: glänsande guld och silver. Huvudet är av guld, och sedan växlar rändernas färger mellan guld och silver till yttre bakre tippen, där de åter är av guld igen. Den är nästan parodiskt vacker. Även dess ben och undersida är i glänsande guld. Den enda del av den som inte är klart silver eller guld är dess två kolsvarta små ögon. När jag försiktigt lyfter den av pappret, lämnar den ett avtryck på mina fingrar av ett lätt guldglittrande puder.

-

2008-07-20T18:04:00.004+02:00

Heinrich Berann
http://www.berann.com/panorama/index.html

-

2008-07-18T11:22:00.003+02:00

att för detaljerat formulera sina åsikter och idéer för sig själv eller för andra kan vara både nyttigt och farligt: det kan dels utveckla och stärka resonemang, men det kan också låsa och stagnera sådant som inte är färdigformulerat ännu.

-

2008-07-14T13:54:00.001+02:00

Ännu en tidig sommarmorgon och jag är på väg hem. Solen går sakta upp och det är ljust. Jag har i ett stilla lugn gått under ett par stora krökta motorvägsbroar. Känslan man får av de enorma konstruktionerna är hur de liksom rullar över en som i vågor, hur fascinerande mjuka de ändå är i all sin storlek och ofantliga tyngd. Jag tycker mig vara helt ensam här ute, allt är tyst och stilla. När jag kommer ut på andra sidan kan jag se samma svängda broar uppifrån och lite från sidan. De visar sig vara belamrade med en mycket stor mängd ambulanser, och även polis- och brandbilar. I ett tryggt och vackert gult morgonljus infallandes precis rätt från sidan tar räddningspersonalen hand om ett flertal skadade/döda efter vad som ser ut att ha varit en riktigt allvarlig trafikolycka. I tystnad blinkar en hel glittrande trädgård av blå skarpa lampor runt dem, och allt och alla där uppe kastar långa skuggor över det som de varsamt jobbar med. Inte ett moln syns på den bleka blå himlen, när nästa dag nu sakta rullar in över staden.